BRASILIEN
Under sommaren, i juni och augusti 2018, var vi i Brasilien i fem veckor för att fira mammas och pappas 25-års bröllopsdag. De var nämligen i Brasilien för 25 år sedan på smekmånad, något som de ville göra om igen nu när jag och Ida också kunde vara med. Brasilien är ett väldigt häftigt land, läs och se bilderna nedan!
Rio de Janeiro betyder 'Januarifloden'
Copacabana på natten och favelas bakom stranden på en av alla kullar i Rio de Janeiro.
Brasilien i fem veckor
Rio de Janeiro
Vi flög från Stockholm till Rio de Janeiro via Frankfurt med Lufthansa som tog 14h ungefär. När vi landat i Rio tidigt på morgonen kring klockan 5 tog vi en taxi in till hotellet som tog ungefär 50 minuter. På vägen till hotellet åkte man förbi Rio de Janeiros största favela, hamnen och igenom stora delar av staden. Hotellet låg i den södra delen av Copacabana, med gångavstånd till den andra stranden, Ipanema. Direkt när vi kom fram till hotellet somnade vi hela familjen i två timmar, alla i en dubbelsäng då vi bara fått tillgång till ett av de två hotellrummen.
När vi vaknade gick vi ut och gick en bit längs med Copacabana. Det var rätt molnigt och lite kyligt, men stranden var väldigt fin och stor. Det var häftigt att tillslut komma till Rio de Janeiro och Copacabana då det är en så pass stor och känd stad. Det första vi såg när vi gick längs med stranden var att militärfordon kom med skarpladdade vapen. Då undrade man lite om säkerheten och vad som skulle hända, men det var faktiskt enda gången på fem veckor som vi såg militär så det var nog bara en tillfällighet. Efter ett tag vek vi av in på en sidogata och åt frukost. På eftermiddagen tog vi tunnelbanan in till staden och gick en tur som hette ”Walk Rio”. Den börjar egentligen från Copcabana och går in till Rio. Vi såg katedralen, ett kloster som var fint och gick runt i staden. På kvällen åkte vi tillbaka till hotellet där vi bodde. Man såg att allt var väldigt slitet och mycket hemlösa rörde sig på gatorna. Det var lite kravallpoliser på ett ställe vid en demonstration mot att Lula satt i fängelse. Om man åker in till Rio för att se ”downtown” så ska man göra det på en vardag då vanligt folk är där och jobbar i kontorsbyggnaderna. Man ska undvika att vara där på helger på grund av säkerheten då det är väldigt lite folk som rör sig där då. Tunnelbanan är säker att åka dygnet runt och alla dagar och den var väldigt fräsch till skillnad från andra delar av Rio som är väldigt fattigt och nedgånget.
Man har hört många gånger om stranden Copacabana i Rio de Janeiro och sett den på bilder, att få vara här och uppleva den i verkligheten var häftigt!
Copacabana
Nästa dag åkte vi buss till Jesusstatyn, Corcovado, och tog bergbanan upp till toppen. När vi satt på bussen försökte folk sälja biljetter då de påstod att det inte gick att köpa biljetter när man kom fram till bergbanan då allt var slutsålt, men så var inte fallet. Alla som kommer till bergbanan får köpa biljetter. När vi satt oss på bergbanan upp mot Jesusstatyn fick man efter ett tag, när man kommit upp lite på berget, jättefin utsikt över Rio de Janeiro. När vi kom upp till Jesusstatyn såg man ut över hela Rio, det var jättefint. Roligt att ha varit vid den statyn som är så känd över hela världen. Utsikten över Rio var mycket fin den också. Vi hade tur med vädret då det var soligt och klart åt alla väderstreck. På eftermiddagen samma dag åkte vi upp med kabinbana till Sockertoppen, kullen som man ser på alla bilder över Rio de Janeiro från Jesusstatyn. Därifrån hade man också fin utsikt över hela Rio de Janeiro. Jesusstatyn som verkade så stor när man stod vid den, var helt plötsligt pytteliten. Uppe på Sockertoppen fanns några söta apliknande djur med lång svans. De åt all mat de kunde få. Vi tog en till kabinbana upp till den andra kullen av Sockertoppen och stannade där tills solen gick ner bakom bergen. Solnedgången var väldigt fin, men efter ett tag kom dimma och då såg man ingenting av ljusen i Rio längre. De brukar kalla Rio de Janeiro för ”vita, glittrande juveler på en svart sammetsbädd” då mörkret lyses upp av miljontals lampor. På kvällen åkte vi upp till en rooftop bar på Copcabana och åt middag. Det var fin utsikt därifrån över stranden.
En annan av dagarna i Rio åkte vi till en favela, Santa Marta, som vi gick runt i med en guide från Strawberry Tours. På förhand kändes det lite dumt kanske att gå in i en favela, men det var jättelugnt där inne, trots att vi såg automatvapen och machetes som knarklangarna höll i. I denna favelan hade dessutom Michael Jackson spelat in sin musikvideo till låten ”They don’t care about us”. Lite intressant så landade han i favelan med en helikopter när de skulle spela in musikvideon. Istället för att betala polisen för hans säkerhet så betalade de kartellen i favelan för att de skulle kunna spela in musikvideon säkert. Det var väldigt annorlunda att gå igenom en favela då det inte finns något liknande i Sverige, men allting verkade fungera som det skulle därinne trots att de är lite utelämnade av politikerna. Om polisen går in där så blir det mer eller mindre gatukrig mellan knarkkartellerna och polisen. Det händer ofta i Rios största favela som ligger på vägen till flygplatsen. Polisen har till och med slutat gå in där, så när det behövs går militären in där. Det var många som bodde där och det var många som tittade på en. Kanske inte så konstigt med tanke på att man går igenom deras hus där de bor.
Sista dagen i Rio gick vi längs med Ipanema stranden. Pappa och Ida tittade på VM-finalen på stranden, men jag och mamma valde att gå runt bland gatorna istället. Häftigt ändå att ha varit i Rio de Janeiro när en VM final spelats. På kvällen åkte vi till en känd trappa som var väldigt häftig som en konstnär gjort i mosaik. Den låg i närheten av katedralen, men i lite skumma kvarter.
Corcovado, Sockertoppen, uppe på Sockertoppen och i favelas Santa Marta
Foz do Igúazu
Efter fem dagar i Rio de Janeiro flög vi till vattenfallet Foz do Iguazú. När vi kom fram till Foz do Iguazú åkte vi till vårt hotell där vi åt lunch som var allt annat än gott. Jag vet ärligt talat inte vad de hade i den hamburgaren, men det var som att äta en skosula. Bland det äckligare jag någonsin ätit på en restaurang. Efter lunchen gick vi till en fågelpark som låg när hotellet. De hade massor med olika fåglar, några krokodiler, ormar och andra djur. Det var roligt att gå runt där och se djuren.
Dagen därpå tog vi en buss in till vattenfallet på Brasiliensidan. Vattenfallet och floden utgör nämligen gränsen mellan Brasilien och Argentina. Första utsiktsplatsen längs med gångvägen som man går var mäktig. Man såg alla vattenfall forsa ner mot floden som samlar ihop allt vatten. Men det var inte den enda vyn som var vacker, det var fantastiska vyer hela tiden över alla hundratals vattenfall. För varje hörn som man gick runt blev vyerna bara mäktigare och mäktigare tills man kom längst in bland alla vattenfallen till Djävulsgapet som var helt enormt. Man förstår inte vart allt vatten kan komma ifrån, för det är miljontals liter som forsar ner där varje sekund. Framme vid Djävulsgapet kunde man gå ut på en bro så man kom längst fram vid ett stup ner mot floden där man kunde se hela gapet och allt vatten som forsade ner. En fin regnbåge bildades där vilket innebar att det dels var soligt, men även att det skvätte mycket vatten. Man blev dyblöt om man inte hade regnjacka på sig. Vi åt lunch längst uppe vid vattenfallets början vilket var fint. Där ser vattenfallet så oskyldigt ut då floden flyter lugnt, men vattnet vet inte vad som kommer ske.
Dagen efter åkte vi med taxi över till Argentinasidan och såg vattenfallet från den sidan. Det är svårt att säga från vilken sida som det var vackrast, men jag gillade nog Argentina mer för att de talar spanska där. Där fanns det olika gångvägar som man kunde gå på för att se vattenfallen. Mellan gångvägarna åkte man med tåg då avståndet på den sidan var större än på Brasiliensidan. På eftermiddagen åkte vi tillbaka mot Brasilien och stannade vid ett landmärke, Hito de las tres fronteras, där gränserna för Brasilien, Argentina och Paraguay möts ute i floden. Det var lite annorlunda men häftigt. Något som kan vara smart att göra i Foz do Iguazú är att bo nära ingången på Brasiliensidan då flygplatsen ligger där och man därmed slipper åka över gränsen till Argentina mer än nödvändigt.
Foz do Iguaçu från Brasilien till vänster och från Argentina till höger.
Pantanal
Från Foz do Iguazú flög vi via Sao Paolo till Cuyaba för att sedan med bil åka till nationalparken Pantanal som är ett gigantiskt våtlandsområde. Men i Sao Paolo var det strejk på flygplatsen så vi blev fast där i ett dygn. Sao Paolo var en riktigt stor stad, men lika stor som den var, var den ful. Det fanns inte mycket vackert i den staden och taxiresan igenom staden som tog två timmar mellan de två flygplatserna var nog. Det var slitet och extremt fattigt. Om det var mycket hemlösa i Rio så var det många fler där. Efter en natt i Sao Paolo kunde vi åka vidare till Cuyaba där vi landade på kvällen och bodde där på hotell i en natt.
Dagen efter åkte vi in mot Pantanal med hyrbilen. När man kom till Pantanal började en grusväg som gick igenom hela nationalparken. Tanken med den här grusvägen var från början att skapa en motorväg för att snabbare kunna ta sig mellan två städer, men pengarna tog slut och den slutade därmed mitt ute i Pantanal som sedan blivit en liten by som nu heter Porto Jofre. Därmed har vägen istället blivit en turistväg med lodger längs med vägen. Efter bara 10 minuter på den grusvägen var bilen allt annat än ren, men så blev det. När vi kom fram till grinden vid ingången till nationalparken såg vi, vad vi trodde det var, en uppstoppad krokodil. ”Haha de har gjort fejkade djur här vid ingången som turisterna ska ta kort med” tänkte vi. Mycket riktigt tog turister kort med den, men det var bara så att den levde och började röra på sig. Ida fick lite smått panik och hoppade genast in i bilen. Efter bara några hundra meter på grusvägen såg vi tiotals krokodiler som låg vid vattendragen och solade. Man var genast upp med kameran och fotade febrilt. Men efter ett par dagar inne i Pantanal, då man sett krokodiler vid varje vattendrag var man inte lika snabb upp med kameran längre.
​
Något vi fick lära oss var att nära krokodiler ligger med munnen öppen så är det inte för att de ska attackera någon, eller möjligtvis äta något, utan de har munnen öppen för att svalka sig. Så de är inte så farliga som de ser ut att vara trots allt! I Pantanal är krokodilerna dessutom av sorten caymaner som inte ska vara farliga för människor. På vägen mot lodgen där vi bodde i tre nätter såg vi även världens största stork som ska vara rätt sällsynt att se. Men vi såg den flera gånger under dagarna som vi var i Pantanal. Vi såg även världens största råtta som heter capiroa. Det såg mer ut som en wombat i Australien, de var faktiskt lite gulliga. Vi såg väldigt många andra fåglar, några vargar som även de skulle vara sällsynta samt hundratals med krokodiler.
På kvällen var solnedgången helt magisk. Det såg ut som om vi var på en savann med solnedgången och träden, väldigt fint. När vi kom fram till lodgen som hette Mato Grosso hotel såg jag silhuetter av krokodiler som låg på marken. Då trodde jag att de var äkta eftersom den krokodilen som låg vid ingången trots allt inte var uppstoppad, men det visade sig att de var gjorda i plast. Däremot fanns krokodiler bara tio meter därifrån nere i floden. Om man lös med ficklampor ut över floden så kunde man se orangea ögon, vilka var krokodilernas ögon. Det var roligt för de tror att man inte ser dem, men det gör man ändå.
Pantanal fullständigt kryllar av caymaner från första sekunden som man åker in i parken, de är överallt!
Morgonen därpå åkte vi ut med bilen tidigt på morgonen för att se soluppgången. Vi kom till en bro som låg exakt 64km in i parken. Där var det extremt mycket djurliv. Hundratals krokodiler i samma vattendrag och lika många, om inte fler fåglar. Om man var där kring 06:10 på morgonen fick man också se solen gå upp. Denna bro var gjord i betong, men många broar var gjorda i trä och många av de i trä var trasiga då det saknades plankor eller var stora hål rakt ner till krokodilerna i vattendragen, mmmm. Efter att vi sett soluppgången åkte vi tillbaka till hotellet och ut på floden med en båt. Vi såg mycket krokodiler, några apor, någon ödla och mycket fåglar. Det var kul att åka på floden. Det skulle även finnas pirayor där, men vi såg inga. Trots pirayorna var vattnet faktiskt badbart, men jag hade nog skippat att bada just här av alla andra ställen som man faktiskt kan bada på. Efter frukosten åkte vi ner till änden av Pantanalvägen som slutar i Porto Jofre. Där nere ska man kunna se jaguarer, men vi såg inga tyvärr. Det tog tre timmar att åka dit ungefär med bil och vi vände tillbaka direkt när vi kom dit. Det fanns ett par lodger där och några husbåtar, men allt var stängt så det fanns inte så mycket att göra där.
Dagen efter red vi på hästar ut i våtmarken. Vi såg några hjortar men inte så mycket mer. Däremot var det roligt att rida faktiskt på hästar, jag har inte gjort det innan faktiskt. När vi kom tillbaka till hotellet åt vi lunch och låg sedan vid poolen och tog det lugnt resten av dagen. På kvällen åkte vi ut med båt på floden för att se krokodilerna i mörkret. De var rätt skygga nu så vi såg inte så många, men det var så lugnt och fint att åka på floden på kvällen, så det var fint det också. Dock var det fruktansvärt mycket mygg, så vi smörjde in oss med mycket myggmedel. Dagen efter åkte vi tillbaka ut genom parken till Cuyaba. Vi bodde på hotell där i en natt innan vi åkte vidare. Vi var i Pantanal i tre nätter, men jag tycker det hade räckt med två nätter. Hotellet vi bodde på var jättebra och de hade god mat varje dag, varför? Jo, de hade Dulce de leche till efterrätt.
Joazeiro do Norte
Från Pantanal flög vi via Brasilia till Joazeiro do Norte. Vi var där i två nätter för att under en av dagarna åka och träffa vårt fadderbarn som vi haft i över tio år. De bodde ett par timmar utanför Joazeiro do Norte i en liten by där det var väldigt varmt. När vi kom fram till deras by trodde vi att vi skulle träffa vårt fadderbarn och hans familj i ett rum och sedan äta lunch tillsammans. Men istället hade de ordnat en hel ceremoni i deras skola när vi kom dit och de flesta barnen i byn var där trots att de hade lov från skolan. De uppträdde med danser, sång och en häftig kampsport som hette Capoeira. Det var en kampsport utan kroppskontakt som var rätt häftig att se på. Sen ville de att vi skulle prova på den och jag provade den och det var inte helt lätt. Alla som var där inne fick se min ovighet i alla fall. Vi fick även presenter av dem som var roliga att få. När ceremonin var över ville alla, verkligen alla, där inne ta kort med oss. Det visade sig att de aldrig hade träffat utlänningar tidigare, och därmed aldrig sett blonda människor. Så det var lite speciellt, men väldigt roligt. Sedan fick vi en liten stund att, tillsammans med tolken som var med oss, ställa frågor till vårt fadderbarn och hans familj. Vi gav dem lite presenter som vi hade med oss ifrån Sverige.
Efter den stunden gick vi och åt lunch med några representanter från byn, Childfund och fadderfamiljen. Det var brasiliansk mat som var väldigt god. Senare visade dem oss runt i byn som de var jättestolta över att få visa oss. Vi gick in i en affär som visade sig vara affären där pappan i familjen jobbade. Han var väldigt stolt över att visa upp hans arbetsplats. När vi sett deras by och de visat oss deras fiskodling som låg nere vid sjön åkte vi tillbaka till skolan och fikade. Hela den här dagen var så annorlunda, men så rolig. Jag är jätteglad att vi åkte och hälsade på dem. Om det var så roligt för oss, tror jag det var tio gånger roligare för dem att få främmande besök från ett annat land. Det hade bara skett en gång tidigare och kommer nog förmodligen dröja ett tag innan det sker igen.
Något som positivt förvånade mig var hur gott ställt människorna ändå hade trots att de bor mitt ute på landsbygden i Brasilien och att de till stor del är beroende av pengarna som kommer från Childfund för att kunna utveckla deras by. De sa att de har det bättre ställt än folk som bor i favelas i Brasiliens storstäder och det kan jag förstå. De slipper all kriminalitet, droghandel etc. och kan studera för att komma in på universitet och därifrån ta sig vidare för att få ett bättre liv. Den möjligheten finns tyvärr inte i favelorna på samma sätt. Där dras unga istället in i knarkkarteller när de är unga och fastnar där i en ond spirla.
På kvällen åkte vi tillbaka till Joazeiro do Norte och dagen därpå flög vi tillbaka till Rio de Janeiro. Innan vi flög tillbaka till Rio åkte vi till en staty av legenden Padre Cicero som verkar vara allas största helgon i Brasilien och framförallt i den här staden. Inom den katolska kyrkan verkar han vara väldigt känd och många ber till honom för att han kan åstadkomma under och få människor att bli friska från hemska sjukdomar. Taxichauffören hette till och med Cicero, det säger lite om hur stor och viktig han är för de som bor där.
Joazeiro do Norte och Cobec
Ilha Grande
Vi flög från Joazeiro do Norte till Rio de Janeiro och landade sent på natten. Vi bodde på ett hotell som låg nära den nationella flygplatsen mitt inne i stan. Tidigt nästa morgon åkte vi med taxi till Angra dos Reis som tog ungefär 2,5h och kostade 300 reales. Från Angra åkte vi snabbåt till ön Ilha Grande som kostade 50 reales per person. Ilha Grande hade tidigare varit en fängelseö med enbart fångar på den. För 20 år sedan ungefär hade man lagt ner fängelset och idag är Ilha Grande istället en paradisö med hotell. Det som gör ön speciell är att det inte finns några bilar på den. Man kan bara ta sig runt med båt eller gå på ön. Båtturen dit var fin och när man kom närmare Ilha Grande såg man verkligen hur klart och blått vattnet var. Vi bodde på ett hotell i en vecka som hette Pousada la Dolce Vita. Det var ett jättefint hotell som låg nere vid stranden. Enkelt men trevligt var det och maten var jättegod. Ägaren var från Argentina men hade bott i Brasilien i några år nu. Första dagen var vädret jättefint och vi gick ner till en strand där vi solade och badade helt ensamma på eftermiddagen. Vattnet var ganska kallt men i luften var det varmt.
Ilha Grande är verkligen en paradisö när det är bra väder. Klarblått vatten, djungel, vackra stränder och begränsat med människor.
Ilha Grande
Dagen därpå var vädret jättefint på förmiddagen och vi åkte en båttur till en strand som rankas som en av världens finaste, Lopes Mendes beach. Den var väldigt fin och vi hade bra väder när vi kom dit, men efter ett tag drog det in moln och det började regna. Vi åkte då till en lagun där man kunde se mycket fisk. Vi såg mycket fisk och de kom jättenära en om man hade bröd i handen, men sikten var dålig på grund av det regniga vädret. På vägen tillbaka mot där vi bodde åt vi en sen lunch och det var skönt att komma tillbaka till hotellet senare då det regnade och blåste så mycket.
Dagen därpå gick vi en vandringsled längs med kusten och in i skogen bort till en annan lagun som hette Laguna Verde. Där skulle man också kunna snorkla, men det var så kallt i vattnet och regnigt att vi inte var i vattnet så länge. Vi gick tillbaka mot hotellet och stannade för att äta en sen lunch på vägen tillbaka. Den här utflykten tog nästan hela dagen och när vi kom tillbaka till hotellet var det mörkt.
De resterande dagarna var vi vid hotellet då det regnade så mycket. En kväll haglade det till och med så mycket att det blev helt vitt på stranden. Hotellet eller ”pousadan” som vi bodde på var jättefint och de som jobbade där var trevliga. Vi bodde nästan helt ensamma där på hotellet och de lagade mat till bara oss varje dag; frukost, lunch och middag. Det var mest seafood vilket inte var helt tokigt med tanke på att vi var på en ö i Atlanten.
Egentligen skulle vi ha varit på Ilha Grande i två veckor till och med vi skulle åka hem till Sverige, men då vädret var så dåligt åkte vi istället till Salvador som ligger i norra Brasilien efter en vecka på Ilha Grande då det skulle vara varmt och soligt väder där.
​
Det var synd att vädret var som det var på Ilha Grande därför ön är säkert jättevacker bara vädret är bra. Stränderna är vackra, det är inte mycket folk på dem, naturen är fin, det finns mycket djur i vattnet och på land och maten är god. Om jag kommer tillbaka till Brasilien ska jag definitivt åka hit igen! Dessutom kan man se valar och delfiner i havet och även revhajar om man har tur, men de är väldigt skygga för människor.
Ilha Grande och Lopes Mendes stranden
Salvador
Från Ilha Grande tog vi båten över till Angra dos Reis tidigt på morgonen och sedan taxi vidare till flygplatsen i Rio de Janeiro. Från Rio flög vi till Salvador som tog ungefär två timmar. I Salvador sken solen och det var varmt när vi landade. Vi åkte direkt till vårt hotell i norra Salvador som hette Mar Brasil. Salvador var en gammal stad för slavhandel så när Brasilien var en portugisisk koloni kom alla slavar från Afrika till hamnen i Salvador där kolonialister förhandlade om pris för slavarna i hamnhuset som heter Mercado Modelo. På grund av detta finns det idag väldigt många svarta som bor i Salvador. De svarta har här utvecklat sambamusiken som de övar inne på gatorna i Salvador.
Första dagen gick vi ner och lade oss på stranden Praia do Flamengo som låg strax nedanför hotellet och solade och badade. Det som var bra här var att man inte var tvungen att betala för strandstolar samt att det knappt var något folk där. På andra stränder som till exempel Praia Pedra do Sal var man tvungen att betala för solstolar för att vara på stranden. Det var väldigt stora vågor och många surfade i vattnet. Vattnet var dessutom ganska strömt vilket gjorde att man fick vara lite försiktig med undervattensströmmar. Helt plötsligt fick en av de som surfade väldigt bråttom med att ta sig upp ur vattnet. När han kom upp visade det sig att han hade sett en haj bara ett par meter ifrån sin surfbräda i vågen. Några dagar senare såg vi faktiskt valar långt, långt ut i havet som hoppade. Man såg inte själva valarna, men man såg enorma plask. Man kan dessutom åka på whalewatching i Salvador, men det visste vi inte om förrän jag googlade om det var möjligt sista natten. Det får bli nästa gång. Ett känt landmärke i Salvador som låg precis bredvid vårt hotell var en fyr som hette Farol do Itapua. Den var fin faktiskt. Något annat som var fint och väldigt gott var maten på hotellet som vi bodde på. Det var italiensk mat och just när vi var där fick man två pizzor till priset av en, gissa vem som åt sex pizzor på en vecka? Deras andra mat var även den väldigt god.
Salvador är sambans stad
En av de andra dagarna som vi var i Salvador åkte vi in till staden och såg först Mercado Modelo nere vid hamnen där man tidigare handlade med slavar. Idag var det en marknad, men nu för hängmattor och andra brasilianska hantverk. Efter marknaden tog vi en hiss upp till gamla stan som hette Elevador Lacerda. Vi gick runt i gamla stan som kallas för Pelo och gick in i en kyrka som var vacker. Vi var även inne i en annan kyrka som svarta hade grundat under slavhandeln. Den hette Church of Our Lady of the Rosary of the Blacks. Utanför kyrkan fanns ett torg där de hade spelat in andra delar av musikvideon till Michael Jacksons låt ”They don’t care about us” när de står och spelar med sambatrummor. Som jag skrev tidigare är sambatrummor väldigt kända för just Salvador och när man gick på gatorna hörde man folk spela det inne i hus och på gatorna. Ett gäng på gatan var riktigt duktiga och gjorde som en show av det hela när de kastade upp trumpinnarna i luften och dansade. De var duktiga och jag gillade verkligen deras musik. På kvällen åt vi middag vilket var min och Idas present till mamma och pappa för deras 25-års bröllopsdag.
Rio de Janeiro
Efter en vecka i Salvador flög vi tillbaka till Rio de Janeiro där vi var i en natt innan vi åkte tillbaka hem till Stockholm. Men innan vi åkte hem gick jag och pappa på en fotbollsmatch där publiklaget i Rio de Janeiro, Flamengo med flest supportrar i hela världen, spelade ligamatch mot Cruzeiro inför 55 000 på Maracanãs läktare som de vann med 1-0. Det var en mäktig fotbollsupplevelse i fotbollens hemland!? Stämningen på läktarna var otrolig och faktiskt öronbedövande till och från. Det som skiljde läktarkulturen på Maracanã från den hemma var att hela publiken var med under hela matchen vilket var häftigt. Fotbollen var kanske inte lika bra, och framförallt teknisk, som jag hade kunnat tro på förhand men bara upplevelsen i sig att vara inne på Maracanã var magisk och något jag aldrig kommer att glömma.
Efter att ha varit på många arenor runt om i världen finns det ingen som slår Maracana som är ett fotbollens Mecka
Hem
På kvällen efter matchen på Maracanã åkte vi tillbaka hem till Sverige via Frankfurt igen med Lufthansa. Flighten gick rätt snabbt och det var trevligt att komma hem igen, även om jag mer än gärna hade fortsatt resa igenom Sydamerika när man ändå var där.
Summering
Brasilien var ett jättefint land. Jag hade inte direkt några förväntningar på hur det skulle vara, men resan var blev jättebra. Under nästan hela semestern som varade i fem veckor, förutom på Ilha Grande, hade vi soligt väder och lagom varmt hela tiden. Temperaturen låg på mellan 23 och 30 grader hela semestern förutom i Joazeiro do Norte där det var 35 grader, trots att det var vinter!! Människorna i Brasilien var väldigt snälla och trevliga, men trots det så måste man vara om och omkring sig då det är ett väldigt fattigt land. Speciellt i storstäderna måste man vara på sin vakt hela tiden och hålla reda på sina saker vilket kan blir lite uttröttande tillslut. Om man lämnar något utan uppsikt kan det vara borta innan man hinner blinka.
​
Det som jag gillade med Brasilien, förutom människorna, var att det fanns så mycket olika saker att se; storstad, kultur, natur, djur, stränder och arkitektur. Vi var under resan i de södra och östra delarna av Brasilien vilket innebär att vi aldrig var inne i Amazonas och de nordligaste delarna av landet. Det får bli till en annan resa vilket innebär att det kvarstår mycket att se i Brasilien för mig. Höjdpunkten på resan var nog faktiskt när vi var och träffade vårt fadderbarn. Det var en sådan annorlunda och vacker upplevelse som jag inte varit med om tidigare, lite i stil med när vi var på Apo Island i Filippinerna, men det här var ändå mer speciellt. Om några år vore det roligt att åka tillbaka till Brasilien för att dels se de andra delarna av landet men även träffa vårt fadderbarn igen då han studerat klart på universitetet som han hade kommit in på. Jag hoppas det går bra för honom där. Han skulle plugga till ekonom inne i Juazeiro do Norte, men det var lite oklart fortfarande hur de skulle göra med boende då de inte har råd med att köpa boende där samt att det från deras by till universitetet tar ungefär två timmar med buss.
Obrigado tabom!
