MONGOLIET

Efter att jag och Mathias var i Nordkorea för två år sedan i januari 2020, precis när corona bröt ut, hade ingen av oss varit utanför Europa pga corona och var sugna på att göra en ny och liten annorlunda resa. Valet stod mellan vårt första förslag som var Mongoliet och sedan Turkmenistan och Iran. I Turkmenistan fick turister bara resa längs med en av tre utvalda motorvägar i landet och i Iran hade de tidigare i maj hotat med att kidnappa svenskar som befann sig i landet, så valet föll på Mongoliet då ingen av oss kände till någon som hade varit i landet samt att det enda vi kände till om landet på förhand var Genghis Khan. Utan att från början ens veta vad vi skulle göra i landet hade vi bokat flygbiljetter dit för 16 000 kronor tur och retur.

Resdag

Jag vaknade redan klockan två på natten och åkte taxi med Mathias till Arlanda. Eftersom det varit kaos på Arlanda sedan semestrarna börjat och folk nu återgått till att resa efter corona var man tvungen att vara på Arlanda 3h innan flyget avgick. Ännu mer folk blev det av att SAS under natten avblåst sin strejk. Vi flög till Frankfurt där vi väntade i 6h på vårt flyg vidare till Ulaanbaatar. I incheckningen till Miat, som är Mongoliets största flygbolag, var det nog 95% mongoler och enbart 5% turister. Det är nog bara en gång tidigare som det har varit så få turister på ett flyg som jag åkt med, och det var till Nordkorea. Vid gaten samlades alla turister i ett hörn av ren slump, vilket var lite roligt tyckte jag. Förvånande nog var flyget helt fullsatt till Ulaanbaatar.

Vi hade fått mejl om förändrade restider för våra flyg med Miat, så jag trodde att flygplanet skulle vara tvunget att åka söderut över Turkiet till Mongoliet pga att Ryssland stängt sitt luftrum för EU och ovänliga länder. När vi var uppe i luften såg jag på flygkartan att vi flög norrut mot Moskva och insåg då att Mongoliet förmodligen ansågs vara ett vänligt land i Rysslands ögon. Miat var ett bra flygbolag och efter 8,5h resa med god mat och mongolisk öl landade vi på den nybyggda flygplatsen Chinggis Khan en timma utanför Ulaanbaatar. Inflygningen över Mongoliet tidigt på morgonen var vacker i soluppgången och långt ned på marken kunde man ana grusvägar och vita prickar som var gers.

Sükhbaathar Square

Ulaanbaatar

Dag 1

När vi landade tidigt på morgonen i Ulaanabaatar vid klockan 06:00 tog vi en taxi in till stan. Direkt när vi gick ut från flygplatsen kom en person fram och erbjöd oss taxi för USD 25, vi tyckte det var för mycket och försökte hitta en annan taxi. Det fanns dock bara två taxibilar till på flygplatsen, så i tron om att vi blev lurade tog vi ändå taxin för USD 25 och åkte in till vårt hotell Best Western vid Sükbaathar square. På vägen in till stan såg vi många gers, djur och efter en stund slog det mig att det inte fanns ett ända träd så långt man kunde se, utan bara stäpp som bredde ut sig över bergen.

Något som vi direkt lade märke till var att det var väldigt många Toyotabilar i staden och att samtliga hade ratten på höger sida, trots att det är högertrafik i Mongoliet. Vi frågade taxichauffören om det och hon förklarade att alla bilar köps in begagnat från Sydkorea och Japan. De Toyotabilar som fanns överallt i staden kom från Japan där de har vänstertrafik och således var ratten på höger sida, enligt henne var det inga konstigheter att ha det så.

När vi kom fram till hotellet vid klockan 7 på morgonen lämnade vi våra väskor där och gick till Sükbaathar square där vi köpte frukost i en liten affär och satte oss ute på torget vid statyn på Sükbaathar som frigjorde mongolerna från kineserna. I var sin ände av torget låg parlamentet och Blue Sky hotel som är en skyskrapa jag sett många gånger tidigare. Från torget som är mitten av Ulaanbaatar gick vi igenom staden till Gandantegchinlin Monastery som låg ett par kilometer bort. När vi nästan var framme vid det buddhistiska klostret blev det helt plötsligt grusvägar och kändes som ett slumområde. Vi gick igenom dem och kom fram till klostret som var ett område med flera tempel och munkar som gick runt på området. Vid klockan 9 varje morgon har munkarna en ritual där, men vi hittade inte biljettkontoret så vi skippade det. Världens största stående buddha skulle finnas där, men vi glömde tyvärr helt bort den när vi var på tempelområdet. Vi gick istället vidare till en department store där vi handlade lite fika. Vi lade märke till hur dyrt allt var där inne, och till och med dyrare än i Sverige för märkesvaror. Vi förstod senare att i princip allt som konsumeras i Mongoliet måste importeras från utlandet då de saknar råvaror och inhemsk produktion, därav det relativt höga priset på matvaror och absolut högre priset på kläder. Förmodligen kunde bara en väldigt liten del av alla som bor i staden gå dit då genomsnittslönen i landet är USD 500 i månaden. Ibland har det sina fördelar av att vara europé och bara kunna gå in i sådana affärer eller hotell och bara ta det för givet.

Sükhbaathar Square och Gandantegchinlin Monastery

Något vi slogs av snabbt var hur lugna och trevliga alla mongoler var. De var väldigt tillbakadragna och raka motsatsen till kineser. Vart man än gick i staden kände man sig väldigt säker och blev aldrig lurad, de tillämpar inte ens prutning på marknader. Det visade sig senare att det vi gav för taxin på morgonen var ett väldigt bra pris för taxi. Även stadsmiljön påminde väldigt lite om Asien, man fick inte riktigt känslan av att vara i Asien, utan förmodligen mer som i ett av alla -stan länder väster om Mongoliet. Förutom den kaosartade trafiken i staden då de inte har gjort någon som helst stadsplanering var staden väldigt lugn. Den var däremot inte så vacker, utan mycket slitna byggnader och inte så många saker att se. Vi gick nog även hela förmiddagen fram till lunch utan att ha sett en enda turist och det var mitt i deras högsäsong för turism. Tydligen hade de mer turister innan pandemin och det hade inte återhämtat sig än.

Efter en liten fika vid department store gick vi till Choijin Lama Temple, mitt bland skyskraporna strax söder om Sükbaathar square, som byggdes mellan 1904-1908 och var ett av få tempel inne i staden som stod kvar under kommunismen. Märkligt nog så är mongolerna tacksamma gentemot ryssarna därför de frigjorde mongolerna från kineserna, men inrättade kommunism i landet på 1930-talet och försökte förstöra alla tempel och döda munkar då de var de mest välutbildade personerna i Mongoliet. Mongoliet gränsar mot Kina i söder och Ryssland i norr och det finns ett stort hat mot kineserna, medan man har en väldigt bra relation med ryssarna. På väg tillbaka till vårt hotell passerade vi statyn på Marco Polo och åt en mongolisk lunch på Modern Nomad med kött och dumplings.

Blue Sky Hotel och Choijin Lama Temple

Trots att jag bara sovit totalt 5h under de två föregående nätterna var jag väldigt pigg och ville utforska staden mer, det kändes som om min kropp gick på något reservbatteri då jag varit vaken de senaste 48 av 53 timmarna. Mathias stannade kvar på hotellet och sov medan jag tog en taxi till Narantuul market som var en väldigt stor marknad där de sålde allting mellan himmel och jord. Taxichauffören som pratade till mig genom Google Translate varnade mig att vara försiktig för ficktjuvar på marknaden då turister ofta blir rånade. Taxin dit kostade bara 22 kronor, trots att det tog 40 minuter dit i köerna som knappt rörde på sig framåt. Medan jag gick runt på marknaden väntade taxin på mig utanför, men när jag kom ut en knapp timma senare kunde jag inte hitta den. Jag gick upp och ner för den enorma parkeringen och letade efter en av alla hundratals gråa Toyotas som stod parkerade där. Efter cirka 20 minuters letande hittade jag tillslut taxin och vi åkte till Gandantegchinlin Monastery där hon släppte av mig så jag kunde se den stående buddhan som vi missat tidigare under dagen. Jag var glad att jag åkte tillbaka dit då den var 26 meter och helt enorm med två mindre gudar på var sin sida. Totalt betalade jag 100 kronor för taxin (30 000 tugrug) och då åkte vi i staden samt hon väntade på mig i totalt 2h och 45 minuter. Jag promenerade sedan tillbaka till vårt hotell och passerade Genghis Khan museet som de höll på att bygga, men det skulle stå klart om ett tag.

Tillbaka på hotellet åkte jag och Mathias till Gobi cashmere outlet lite utanför de centrala delarna av stan där Mathias köpte ett par tröjor i cashmere. Jag tyckte det var lite dyrt att ge 880 kronor för en tröja, då jag trodde att cashmere i Mongoliet skulle vara mycket billigare då ullen kommer härifrån. Efter butiken åkte vi vidare till Zaison hill som var ett monument till minne av att ryssarna befriade mongolerna från kineserna. Det var byggt i kommunistisk anda och låg vackert beläget på en kulle med utsikt över hela Ulaanbaatar. Tillbaka vid hotellet skulle taxichauffören ha 150 000 tugrug (USD 50) betalt vilket var 5x så mycket jag betalat för en taxiresa som var lika lång bara ett par timmar tidigare. Eftersom vi glömt be om taxameter från början hade jag inte ork att gör en sak av det då han heller inte kunde engelska. Han blev faktiskt den enda personen på hela resan som lurade oss. På kvällen gick vi till en restaurang vägg i vägg med hotellet som hette Black Burger och åt hamburgare, det var väldigt gott.

Dag 2

På morgonen åt vi frukost på hotellet och gick till en bank i närheten för att växla USD till tugrug. I efterhand visade det sig att det förmodligen hade varit både billigare och enklare att bara ta ut tugrug i bankomater i Mongoliet, men vi visste inte hur väl det fungerade på förhand, så vi hade med oss USD 550 per person. De tog inte ut någon spread när man växlade USD till tugrug, så det var bra. Däremot var det en rätt stor spread om man ville växla åt andra hållet.

En bit utanför Ulaanbaatar fanns en enorm staty på en ridandes Genghis Khan som vi ville åka till. Att åka dit med organiserade turer kostade däremot rätt mycket pengar, vilket vi trodde man kunde få till billigare. På hotellet skulle de ha USD 140 per person, men jag sa då att det var för mycket och då erbjöd sig istället killen i receptionen att köra oss för USD 80 per person vilket blev en bra deal. Statyn var 40 meter hög och låg belägen på en plats där man hittat en piska som tillhört Genghis Khan. Det var tydligen världens största ridande staty gjord i stål. Vi åkte upp i huvudet på hästen och hade därifrån en häftig vy över statyn och landskapen i bakgrunden. Det var mäktigt och väldigt kul att vi åkte dit.

Innan vi åkte till Mongoliet funderade vi på att hyra en hyrbil och köra runt själva, men i efterhand var det väldigt skönt att vi inte gjorde det, utan enbart åkte på organiserade turer (dock var det bara jag och Mathias på de två turerna som vi gjorde vilket var skönt). De kör inte snabbare än vad man får, men det är helt andra regler och körsätt som gäller vilket gör en svensk till en enorm trafikfara. De väjer inte utanför rondellen, utan kör rakt in i den och väjer där för alla anslutande vägar, högertrafik blir helt plötsligt vänstertrafik ibland, rattarna är på både höger och vänster sida i bilarna och det gäller att bara gasa rakt mot andra bilar, tuta och hoppas att de ska väja för en.

Från Genghis Khan statyn åkte vi till Terelj National Park som hade en väldigt annorlunda och häftig natur jämfört med den stepp som vi åkt igenom hela vägen hittills. Det fanns en klippformation där som var känd och skulle se ut som en sköldpadda, men inte ens med min bästa fantasi fick jag ihop det till en sköldpadda. Vi åkte därifrån till en ger där vi åt en köttsoppa med khuushuur (friterad pannbiff) och té. Det var ganska ruskigt väder med regn och 15 grader, så det var gott med något som värmde. I närheten av där vi åt lunch låg ett gammalt monasterium uppe i bergen som vi åkte till, det var väldigt vackert beläget och i dimman som omgav bergstopparna kändes som om vi var i Nepal eller Tibet. Det var väldigt lugnt där och en trevlig miljö att vara i.

Det var roligt att åka bil utanför staden och se landsbygden. Det bor 3 miljoner i Mongoliet varav 1,5 miljoner bor i Ulaanabaatar och 1 miljon lever som nomader. Mongoliet är alltså ett enormt land men en liten befolkning, där den näst största staden bara har c25 000 invånare. Enligt chauffören handlade de flesta mongolers vardag bara om att överleva, de har inte så mycket att se fram emot. Det lät väldigt deppigt och när vi senare vara ute i Gobiöknen kändes det som om vi fick den bilden bekräftad. Han gillade att prata om hur de hatar kineser och att Mongoliet hade attackerat Kina många gånger och bränt ned allting vilket han gillade då kinesernas hus var byggde av gräs vilket var perfekt att tända eld på.

När vi kom tillbaka på kvällen i Ulaanbaatar gick vi till en cashmerebutik mittemot vårt hotell (Evseg cashmere) där jag köpte tröjor till hela familjen och en halsduk till mig. Därefter gick vi till Seoul street som skulle ha lite nattliv och åt på en bra restaurang som hette Revolution och gick sedan in på en klubb som hette Zu club. Det var roligt och vi kom tillbaka till hotellet vid 03:30 på morgonen.

Kändes som om man var i Tibet när man såg templet

Gobi

Dag 3

Efter knappt tre timmars sömn blev vi hämtade på vårt hotell vid klockan 8 på morgonen av vår chaufför Jagi och guide Igi för att åka ned till Gobi i sex dagar. Vi åkte ut på landsbygden söderut från Ulaanbaatar och hade cirka 40 mils bilåkande framför oss idag. Efter en stund stannade vi till vid en hög med stenar och sidenbitar som låg bredvid landsvägen. Jag kände igen en liknande hög från bilder på Mount Everest och tydligen var det en buddhistisk sak för att få tur på sin resa. Man skulle kasta en sten på högen och sedan gå tre varv runt den. Däremot kändes det knappt som om den gav någon tur då vi ett kort tag därefter fick möte av en bil som körde på motsatt sida av vägen och bara någon sekund innan vi möttes väjde av för oss, det kändes som om vi skulle frontalkrocka. Tillslut gick allt ändå bra på resan, så någon tur gav väl stenhögen.

I Mongoliet finns en väldigt vanlig alkoholhaltig dryck som heter airag som nomaderna gör genom att fermentera hästmjölk. Vi hade frågat om den föregående natt när vi var ute på klubben, men då skrattade de bara åt oss och sa att de inte hade den. När vi nu var ute på landsbygden frågade vi om vi kunde prova det någonstans, och efter ett tag svängde vår chaufför helt plötsligt av asfaltsvägen och ut på steppen mot en ger där de hade hästar och getter. De frågade nomaderna i geren om de hade airag och de bjöd in oss till deras ger där gästerna alltid fick sitta på sängen på vänster sida. En söt liten tjej stod inne i geren och gjorde airag i en tunna som vi fick smaka på. Den var väldigt sur, men smakade bättre än vad jag trodde den skulle göra. Jag trodde direkt att vi skulle behöva betala något till nomaderna för detta, det känns som om man gör det överallt om man är en turist och som i det här fallet helt oannonserat dyker upp till någons ger och ber om att få något, men det behövde vi aldrig göra under hela resan vilket förvånade mig och visade på mongolernas och nomadernas enorma gästvänlighet.

Hundratals getter som mjölkas varje morgon

Steppen som vi åkt igenom övergick mer och mer till sand. Bara 5% av Gobiöknen är en riktig öken och resten stepp. I ett samhälle mitt ute på landsbygden, Mandalgovi, stannade vi på en restaurang för att äta lunch. Vi fick en traditionell rätt med fårkött och friterade nudlar. Det var så mycket mat att jag inte orkade äta upp allt. Inne på restaurangen var vi de enda utlänningarna bland alla mongoler vilket var roligt. När vi kom ut från restaurangen kom några småpojkar ridandes på hästar och låste fast dem i en lyktstolpe och gick sedan därifrån, det var rätt häftigt tyckte jag. Samhället var i princip några hus i en stor grushög, så jag undrar verkligen vad folk arbetade med där. Asfaltsvägen blev sämre och sämre hela tiden med mycket hål i vägen och vår chaufför fick blanda slalom mellan hålen med off-road körning. Längs med vägen såg vi hästar, kor, får, getter, kameler och en del rovfåglar. Vi svängde sedan av mot White Stupa som var en 50 meter hög och 400 meter bred klippa gjord av sand som vinden format under årtusenden på en gammal havsbotten. De olika färgerna på marken representerade olika tidsperioder. Det var häftiga formationer som gjorts och vi gick runt dem ett tag med vacker utsikt över landskapet. Det var både väldigt varmt och blåsigt ute på steppen, kanske inte så konstigt då det låg mitt i solen och inget kunde stoppa vinden från att sluta blåsa. Inne i bilen stod det att utetemperaturen pendlade mellan 43–50 grader.

Nära till White Stupa bodde nomadfamiljen som vi skulle sova hos under natten. När vi kom fram dit blev vi bjudna på kamelmjölksté och kamelmjölkskaka av nomadfamiljen. Kameltéet var helt okej, men kakan var svåräten. Som tur var fick man alltid en liten karamell efter vilket tog bort smakerna. Senare på kvällen fick vi fårkött och friterade nudlar till middag, vilket var samma rätt som vi fått till lunchen. Det kändes lite som om den rätten sprutade ut genom öronen nu. Jag och Mathias fick vår egen ger som låg bredvid nomadfamiljens ger. De låg väldigt vackert belägna helt ensamma mitt ute på stäppen. Familjen hade kameler och getter som boskap. De mjölkade djuren på morgnarna och lät dem vara ute och beta under dagarna på den lilla växtlighet som fanns här. På kvällarna brukade djuren komma tillbaka igen till deras ger. Jag förstår inte riktigt hur det fungerar att djuren faktiskt kommer tillbaka, det känns som om de borde tappa bort sig eller inte vilja komma tillbaka för att vara i frihet.

Nomadfamiljen hade fyra barn som lekte kring geren. Det som slog mig mest var hur deprimerade föräldrarna och det äldsta barnet såg ut att vara. I deras ögon såg det bara ut att finnas tomhet och hopplöshet. Det kanske bekräftade det som chauffören igår nämnde om att för de flesta mongoler handlar det bara om att överleva. Det måste vara ett slitigt jobb att vara nomad då djuren ska mjölkas varje dag oavsett väder och när man inte gör det finns det inte så mycket att göra mitt ute på stäppen. De satt bara på sina sängar inne i geren och stirrade rakt ned i marken utan att säga något till varandra.

På kvällen vid klockan 21 drog det in ett rejält åskoväder med mycket regn. Inne i vår ger lystes taket upp av blixtarna och regent smattrade mot takduken. När det regnade brukade det lukta lite sunkigt om gers då de är isolerade med fårull vilket började lukta när det blev blött. Som första natt i en ger på stenhårda sängar, men med förvånansvärt god sömn, fick den 4/5 i betyg av mig.

Dag 4

Efter en natt med rejält oväder vaknade vi till strålande sol och ingen som helst vind. Getterna hade på morgonen gett sig av ut på steppen, så mannen fick åka ut på sin motorcykel med sin treåriga dotter bak på ryggen och hämta dem för att de skulle mjölkas. Jag gillade att vara utanför geren och bara höra tystnaden på steppen och inte se något förutom grus och sten så långt ögat kunde nå, det kändes verkligen som om vi var mitt ute i ingenstans.

Efter frukosten åkte vi från nomadfamiljen ut på steppen på grusvägar mot staden Dalzadagdar där vi senare skulle äta lunch. Efter någon timmas bilkörande kom vi ut på en asfaltsväg och då passade Jagi på att ta fram rakapparaten och raka skägget. Med rakapparaten i ena handen körde han i 100 kilometer i timmen och gjorde en omkörning av två lastbilar på innersidan i en kurva med heldragen linje. Det kändes som om att trafikreglerna här mer sågs som en rekommendation och inte något man var tvungen att följa. När vi kom fram till Dalzadagdar fick vi möjlighet att duscha (vilket blev den enda duschen i Gobi) och äta lunch på en mongolsk restaurang. Jag tog en rätt med getkött, ris, ägg och sallad. Efter lunchen åkte vi till en liten dal i en bergskedja. Guiden sa att det skulle finnas is längst in i dalen, men det tvivlade jag på då det var 28 grader varmt, slutet på juli och de inte fick så mycket snö på vintrarna. Till min förvåning fanns det mycket riktigt ett rejält isblock längst in i dalen, det var rätt roligt faktiskt. Vi åkte därifrån vidare till Yol Valley som var en större, vackrare och häftigare dalgång som blev smalare och brantare ju längre in i den som man gick. Där skulle det också finnas is, men den hade hunnit smälta bort. Det var väldigt lummigt och grönt där till skillnad mot vad vi sett tidigare under dagen. Inne i dalen såg vi många kossor, några jakar och rovfåglar. Det var en häftig dal då de höga sidorna stupade ned.

Jagi, som var vår chaufför, kändes som om han var från Mongoliets motsvarighet till Göteborg. Han hittade alltid någon att prata med och kände sig hemma i varenda ger. Han tog direkt för sig med mat hemma hos nomader som han inte ens kände och lade sig gärna ned på deras säng för att vila. Vid den första dalen som vi var till idag började han prata med en äldre farbror som såg ut som Genghis Khan och det slutade med att hans familj åkte efter oss genom Gobiöknen i tre dagar framöver. Vår chaufför var härlig även om vi inte kunde prata med varandra då han bara talade mongoliska och ett par fraser på engelska som kom fram på morgonen. En annan rolig sak med honom var att han alltid hade med sig en trasa som han tvättade bilen med, även om vi var ute i öknen och bilen skulle bli dammig direkt så polerade han den så fort vi stannade till på vägen.

Utanför den andra dalen låg geren som vi skulle sova i under natten. Vi hade en väldigt vacker utsikt därifrån över steppen och bergen. Strax intill vår ger låg en kulle som vi gick upp till med öl och chips och såg solnedgången, det var trevligt. På kvällen såg vi en vacker stjärnhimmel och Vintergatan. Nattens ger fick också den 4/5 i betyg av mig.

Dag 5

Efter en regnig natt och vatten som kommit in i vår ger då vi inte lyckades stänga taket riktigt vaknade vi upp till strålande sol. Vi åkte iväg med bilen genom bergen och vattendrag vilket var häftigt. Vi kom sedan ut på en platå som sträckte sig många mil bort vilket var vackert och häftigt. Den låg på 2100 meters höjd och det var bara 10 grader i luften.

Från en liten by i mitten av steppen som hette Bayandalai åkte vi över steppen genom en lång och bred dal med berg på respektive sida mot Khongor Sand Dunes som låg cirka 10 mil från gränsen till Kina. Ju längre vi körde, ju mer ökenliknande blev det med sanden från sanddynerna. Vi såg rätt mycket kameler längs med grusvägen. De är lustiga djur tycker jag, så nyfikna och kan inte släppa blicken från en oavsett om man sitter i bilen eller står utanför den. Vägen var väldigt skumpig och tog sex timmar att köra då vi enbart åkte på grusvägar idag. När man åker på stäppen passerar man främst boskap, men även en del gers. Jag är förvånad över hur nomaderna kan bo så avlägset mitt ute på stäppen, långt från ett mindre samhälle. De flesta bor verkligen mitt ute i ingenstans. Tydligen vill den yngre generationen flytta in till Ulaanbaatar, så frågan är väl hur länge till 30% av befolkningen kommer vara nomader.

Sanddynerna var väldigt mäktiga att se när vi kom fram till vår ger där vi skulle sova. På håll såg sanddynerna ut som en bergskedja då de var så höga. När vi kom fram fick vi kamelmjölksté och prova på deras snufftobak som man sniffar upp i näsan. Vi åt lunch utanför vår ger och red sedan kamel i en timma ut på steppen. Det var roligt i början, men det är rätt sömniga djur som går långsamt och man gör inget själv förutom att bara sitta på dem, så en timme var rätt lång tid. När vi kom tillbaka fotade jag sanddynerna och såg att långt uppe på dem var det några barn som åkte pulka ned för dem, det såg roligt ut. Det blev fina bilder med sanddynerna, skuggorna som föll på eftermiddagen och kamelerna.

På kvällen åkte vi till sanddynerna och gick upp på dem för att se solnedgången. De var upp till 300 meter höga och för mig tog det cirka 30 minuter att ta mig upp till toppen av dem. Det var mycket brantare och jobbigare att gå upp på dem än vad jag trodde på förhand. Det var cirka 30 turister uppe på toppen av sanddynan vilket var det mesta vi sett hittills på resan. Uppe på toppen såg man ner på andra sidan där det var ett helt hav av sanddyner, det var väldigt häftigt! De var 180km långa och som mest 20km breda. Solen höll på att gå ned och skuggorna lade sig väldigt vackert över dynernas östsidor medans västsidorna var i solen. Det är faktiskt ett av de häftigaste ställena som jag har varit på. Solnedgången, storleken på dynerna och utsikten från toppen var det mäktigaste. Jag önskar bara att vi hade kunnat vara där en längre tid. Vi åkte till dynerna från vår ger vid 19:30 och började gå upp på dem vid 19:40. Vid 20:10 var jag uppe på dem och vid 20:25 ungefär gick solen ned bakom molnen i horisonten. Om vi hade haft en timma till där uppe i solljus hade varit helt perfekt för att kunna njuta mer.

När solen gått ned och det blev mörkt började det blåsa mer och en bit bort såg vi åskmoln komma närmare oss. Det tog bara 7–8 minuter att gå ner till bilen från toppen, att ha skidor eller något att åka på ner hade varit väldigt kul, det får bli nästa gång! När vi var nere vid bilen såg vi blixtrar precis över toppen på sanddynerna och man såg inte mycket på vägen tillbaka till geren för sandstormen som yrde i luften. Vid geren var det så kraftig vind att det kändes som om man skulle blåsa bort. Det började vräka ned regn så vi tog en dusch i regnet eftersom vi inte skulle få möjlighet att duscha mer under resan. Det vi inte tänkte på var att det var en sandstorm utomhus, så vi fick lika mycket sand som vatten på kropparna. Efter 20–30 minuters kraftigt ihållande regn och blåst blev himmelen stjärnklar och vi såg återigen Vintergatan. Eftersom natten var kall, geren lite smutsig och det regnade in lite så får den 3/5 i betyg.

Dag 6

Det verkade som om att det enda man kunde lita på i Gobi var att regn, åska och blåst skulle komma in vid klockan 21 och följas av en vindstilla morgon med strålande sol. Så var även denna natt och morgon och utsikten över sanddynerna i soluppgången var vacker. Vi åkte nu norrut mot Flaming Cliffs genom bergen och över enorma platåer av steppar som aldrig ville ta slut. Landskapet med sandstensklippor och varm temperatur vid Flaming Cliffs påminde mycket om Arizona. 1920 hade man hittat världens första dinosaurieägg där och senare dinosaurieskelett. Amerikaner hade varit med för att göra utgrävningar då mongolerna inte hade någon kunskap om det. I ersättning mot att amerikanerna fick ta hem en dinosaurie, så fick mongolerna en Ford. Det blev en av de första bilarna i Mongoliet.

Vi fortsatte att åka vidare över steppen och förbi mycket kameler tills vi kom fram till en by där vi åt khuushuur till lunch. Det var väldigt gott och mättande. Ute i Gobi var det där min favoritmat, jag vet inte om det var nöt eller get i köttet, men det spelade inte så stor roll när det smakade gott och var mättande. Även inne i mindre byar fanns det inga asfaltsvägar, utan det var bara grusvägar överallt. Det var väldigt slitet och folk hade rätt höga staket som omgav sina hus och gers. Det var roligt att få uppleva den riktiga mongoliska landsbygden. Det som förvånade mig var hur dyrt det var i mataffärerna om man tänker på att genomsnittslönen i Mongoliet var USD 500. Kött är de flesta självförsörjande på, men basvaror som ris och vatten kostade mer än vad jag hade trott på förhand. En bit choklad kostade 10 kronor, en öl 14 kronor, ett rör Pringles 12 kronor. Jag förstår inte riktigt hur folk har råd med de höga matpriserna. Eftersom de importerar i princip allting är det inte konstigt att det kostar mer, men det känns som om lönerna knappt räcker till för en familj på landsbygden med 3–4 barn.

Fanns inga asfaltsvägar ute på landsbygden, inte ens inne i de små samhällena

Efter lunchen fortsatte vi över enorma platåer där man långt bort mot horisonten i värmevågorna på marken kunde se bergen som omgav dem. Efter en lång tids bilkörande kom vi fram till Ongi Monastery som var ett gammalt buddhistiskt område där det en gång funnits 28 tempel och 1000 munkar. Som med många andra tempel över hela Mongoliet revs dem av Sovjet på 1930-talet och över 200 munkar avrättades på plats. Nu fanns det bara ruiner kvar och lite föremål inne i ett museum. De hade även byggt upp ett tempel för att visa hur de såg ut tidigare.

Efter en lång dag åkte vi mot nomadfamiljen och geren som vi skulle sova i. För första gången på resan tappade vår chaufför bort sig lite, men han körde upp till en nomad och pratade lite och fick färdinstruktioner för hur vi skulle komma till nomadfamiljen. När vi kom fram till dem höll de på att samla ihop sina getter för att mjölka dem. De knöt fast sina 160 getter i hornen på led i en liten hage där de sedan mjölkade dem. Även jag och Mathias fick prova på att mjölka getterna, det var lättare och mindre äckligt än vad jag trodde på förhand, men ändå ganska svårt. Inne i deras ger fick vi varm getmjölk, getyoghurt, getmjölkskex, någon gräddliknande efterrätt på getmjölk och kött från en gets huvud. Givet all ny mat som vi har provat på och att hygienen inte är jättebra är jag förvånad att vi inte blev dåliga i magen. Skålarna som man får getmjölk i ser inte ut att ha varit diskade på väldigt länge och bunkar som de förvarar getmjölk och annat i som alla gäster dricker rakt ut ur utan att de diskas. Jag var fortsatt fascinerad över alla nomaders vänlighet och vilja att bjuda på det som de själva har gjort. Man behöver inte ens känna nomaderna utan kan bara stanna vid vilken ger som helst och få mjölk, airag, kex, godis etc. På kvällen var det en fin stjärnhimmel men väldigt blåsigt utomhus. Vi åt middag inne i vår ger med Igi och Jagi och spelade sedan kort tillsammans efter middagen. Igi hade en syster som hade bott i Stockholm i åtta år, hon hade inte hälsat på henne än men skulle förmodligen göra det nästa sommar. Det hade varit roligt att träffa henne då i Stockholm. Geren låg vackert beläget och var fräsch inuti, men det var väldigt kallt och blåsigt på natten, så den får 4/5 i betyg. Jag vet inte riktigt hur en ger ska få 5/5 i betyg, det känns som om det alltid är något som gör att betyget inte räcker hela vägen.

Dag 7

Det var första natten hittils i Gobi utan regn, men det var väldigt blåsigt och kallt inne i vår ger, förmodligen kring 7 grader. Morgonen var vindstilla och solig, och jag kunde bara se en annan ger på den enorma steppen från där vi bodde. Det var en skön tystnad att vakna upp till och gå ut i. Ägaren till geren och getterna som vi mjölkade igår kväll kom till vår ger på morgonen och vi tog en bild med honom och hans fru. De blev väldigt glada när de fick ta bilder med oss och tog oss sedan i hand innan vi åkte och vinkade hejdå.

Ju längre norrut vi kom med bilen, desto mer grönt blev landskapet. Vi passerade den första sjön hittills på resan och kring den fanns det väldigt mycket får och getter. Jag vet inte om Jagi var sugen på airag eller om han tyckte att det var på tiden för oss att dricka det igen, så helt oannonserat svängde han av vägen igen när han såg en ger med några hästar. Vi blev inbjudna till nomadernas ger och fick dricka airag. Nomadernas barn var väldigt gulliga som lekte utanför geren. Vi åt lunch på en fastfood restaurang med mongolisk mat som låg längs med vägen vid nationalparken Khugnu Tarna National Reserve.

Efter lunchen åkte vi till nomadfamiljen som vi skulle sova hos. Vi fick komjölk, kaka och bröd när vi kom fram. Efter fikan red vi på hästar bort till några mindre sanddyner. Jag kan inte minnas när eller om jag ridit tidigare, men vi fick göra det och styra hästarna själva vilket var roligt. På förhand var jag inte jätteexalterad av att rida häst, men när vi fick på oss traditionella mongoliska kläder och satte oss på hästen var det väldigt roligt och något jag vill göra igen. Det var lätt att styra hästarna och några gånger började de springa väldigt snabbt. Mannen som ägde alla boskap och geren var väldigt trevlig och nyfiken, han ställde många frågor till oss. De är så inbjudande och trevliga mongolerna, vi har inte träffat en enda människa som varit otrevlig eller tagit emot oss på ett dåligt sätt. Efter ridturen fikade vi i familjens ger och spelade kort med deras barn som ville leka med oss. De var väldigt snälla och gulliga, och den äldsta av dem som gick i skolan kunde tala lite engelska. Barnen bor med sina familjer på somrarna och hjälper till med djuren, men under höst och vår går de i skolan och får då bo i en annan by.

På kvällen förberedde mamman i familjen en mongolisk barbeque som tillagades genom att hätta upp stenar i en eld, lägga ned dem i en kastrull med potatis, sötpotatis, morot, en get och fond, som hon sedan lät koka över en spisplatta. Till det fick vi också kokat ris. Det var bland den godaste maten som vi fått på resan som var gjord på get, och roligt att prova på en riktig mongolisk barbeque. Däremot kände jag nu att efter en vecka med get så hade jag fått nog av det. Utanför geren när vi åt middagen såg vi hur barnen tillsammans med deras farmor vallade in kalvarna vilket såg roligt ut. De gjorde det för att separera dem från kossorna som skulle mjölkas imorgon på morgonen. Inne i vårt rum var det oerhört många skalbaggar och de ramlade ned från taket på golvet, så vi försökte få ut de från vår ger. Vi måste ha fått ut och dödat i alla fall 40 stycken. När vi senare satt och spelade kort såg jag hur en groda hoppade runt på golvet. Vi sprejade ned oss med myggmedel på kvällen efter att jag tagit på mig mina underställskläder och säkrat alla möjliga ingångar genom att dra strumporna över underställen så inget skulle kunna komma in. På något sätt märkte jag ändå efter en liten stund att något kröp på mitt ben innanför underställsbyxorna. Som vanligt kom det in ett rejält åskoväder vid klockan 21. Det hade regnat ovanligt mycket i år, men nomaderna var väldigt glada för det då djuren behöver vattnet. Givet alla kryp och att det ena barnet som vallat kossorna ramlat i deras skit och sen gått in i vår ger och satt sig på sängen med sina skitiga byxor, borde den här geren ha fått 1/5 i betyg, men eftersom familjen var den bästa vi träffat får geren 3/5 i betyg.

Dag 8

Vi vaknade på morgonen till ljud från kossor och får utanför vår ger. Som tur var hade inga fler insekter och kryp varit på oss under natten, även om man då och då hörde dem falla ned i golvet från taket. Mamman satt och mjölkade kossorna på morgonen vilket var roligt att se på. Till skillnad från getterna var kossorna väldigt lugna när de mjölkades. Den här nomadfamiljen kändes som den mest moderna på det sättet som de levde och även den som hade det bäst ställt av de som vi bott hos under resan i Gobi.

Från familjen åkte vi till sanddynerna vid nationalparken Khugnu Tarna, de var blöta efter nattens regn och om man jämförde med Khongor Sand Dunes hade vi inte behövt åka till dem. Vi åt mongolisk mat till lunch på en snabbmatsrestaurang i Lun. När vi kom tillbaka till Ulaanbaatar åkte vi igenom slumområdena i utkanten av staden vilket var kul för att se hur de flesta människor i staden bor. Människorna bodde där i både gers och hus. Ingen hade direkt någon trädgård, utan innanför staketen fanns det bara en grusplan där en bil eller lastbil stod parkerad. Även om det var inne i Ulaanbaatar var det skumpiga grusvägar som gick in i alla bostadsområden.

På kvällen gick vi till Black Burger som låg vägg i vägg med Best Western som vi bodde på förra veckan i två dygn. I avsaknad av nötkreatur den senaste veckan hade jag ett uppdämt behöv av nötkött, så jag beställde 3 stycken hamburgare, varav en med dubbelt kött, 3 stycken öl och två pommes. Det satt fint. På vägen till restaurangen hade vi köpt några häftiga spritflaskor som hette Genghis Khan, de kommer se coola ut i spritskåpet när jag flyttar hemifrån. Efter hamburgaren gick vi till Blue Sky Hotels rooftop bar vid Sükbaathar square där vi tog en öl och hade vacker utsikt över Ulaanbaatar på kvällen. Det var verkligen en stor kontrast att sitta där uppe i deras restaurang jämfört med att vara i en ger ute i Gobi. Ännu mer skillnad blir det av att om några dagar vara tillbaka på ett kontor i Stockholm framför två skärmar om man jämför med vad den genomsnittliga mongolen jobbar med.

Den här resan var väldigt spontant planerad, vilket kanske är så man får göra i ett land som Mongoliet. Ibland är det skönt att bara ta allt som det kommer. Inför resan hade jag inte riktigt några förväntningar, men i efterhand är jag väldigt nöjd med resan och både jag och Mathias hade det väldigt kul och har varit med om oerhört många nya upplevelser som nog kommer ta lite tid att smälta. Det var en bra idé att boka en organiserad tur, vi gjorde det med Sunpath. Att köra själv i Mongoliet ute på stäppen bitvis utan täckning är förmodligen svårt, än svårare att hitta till rätt ger där man ska sova. Utöver det kör mongolerna på ett väldigt annorlunda sätt vilket gör att en svensk i en bil där snarare utgör en trafikfara. Vi betalade 6750 kronor per person för den organiserade turen i sex dagar med allting inkluderat. Om man gör turen är det också roligare att bo med nomadfamiljer istället för på en tourist ger camp där man har tillgång till el och vatten. Vi hade inte tillgång till något av det, men fick istället se hur nomaderna levde vilket var mycket roligare än lite bekvämlighet under några få dagar. Enda nackdelen med Mongoliet är att landet är så stort och att det inte finns överflöd med saker att se, det gör att det blir stora avstånd och mycket bilåkande. Däremot är de sakerna som man ser väldigt vackra och häftiga, samt man får se mycket av landet och vacker natur när man åker med bilen.

Jag hade gärna åkt tillbaka till Mongoliet igen, men då för att se den norra delen av landet och sjön Khuvsgul som alla har pratat om som det vackraste stället i landet. Jag hade kunnat tänka mig att börja vid Khongor Sand Dunes i Gobi i ett par dagar för att de sanddynerna var så häftiga och sedan åka till den norra delen. Man behöver inte ha med USD till Mongoliet utan det går bra att ta ut pengar där på plats i bankomater. Det är även bra att ha med både Visa och Mastercard då det strulade lite med den ena ibland. Nästa gång jag besöker Mongoliet ska jag även köpa deras snufftobacco glasburk som heter khuurug. Jag har lärt mig några krylliska bokstäver och ord på mongoliska vilket var roligt att säga till mongolerna, de blev förvånade och tyckte det var roligt. Vi såg en del svenska företag i Mongoliet vilket var roligt och lite förvånande, om man ser till hur liten marknaden är. De som vi såg var ABB, Electrolux, Epiroc, IKEA och Volvolastbilar. Sandvik skulle också finnas på plats tydligen då Mongoliet har en stor gruvindustri.

Bayarla