Bron var dessvärre avstängd för renovering, men precis intill fanns det en väldigt vacker utsiktsplats där jag fick många fina bilder på slottet ifrån. Det som var lite läskigt var att det fullständigt stupade ner därifrån och man såg hur sten från berget hade rasat i flera omgångar. På förhand undrade jag om det skulle se lika sagolikt ut i verkligheten som på bilderna och jag kan säga att jag inte blev besviken. Det är nog ett av de finaste, om inte det finaste, slott som jag har sett. Inramningen med Alperna i bakgrunden och slottet beläget på en klippa där man undrar hur de ens har kunnat bygga det på var väldigt mäktigt. Jag trodde det skulle finnas fler utsiktsplatser över slottet, men det var enbart där som man kunde se slottet ifrån.

​

Jag gick sedan ner till slottet och väntade på att det skulle bli min tur att gå in med min biljett som jag förbokat. Biljetterna tog slut några dagar innan, så man behöver förboka dem i ganska god tid. Ett par tyskar som jag mött i Liechtenstein sade att insidan av slottet inte var något speciellt utan att det var utsidan som var det vackra. Jag kan hålla med om att utsidan var finare, men insidan var väldigt olikt alla andra slott som jag någonsin varit till. Det var målningar på väggarna överallt, vackra utsirningar i trä, väldigt mycket dekorationer, marmor och mosaikgolv. Kungen som lät bygga det under andra halvan av 1800-talet ville att det skulle bli 200 rum, men enbart 18 rum färdigställdes. Han blev anklagad för att vara psykiskt sjuk efter att ha bott i slottet i cirka 170 dagar och av någon märklig anledning drunknade han och hans psykolog dagen därpå i en sjö utanför München. Därav blev inte alla rum och all interiör färdigställt. Förmodligen var han nog lite psykiskt sjuk därför han gillade inte att ha sällskap och byggde mycket saker för egen njutning. Våningen längst upp i slottet var en stor och vacker sal som skulle vara till för honom att ensam kunna bjuda in operasångare och lyssna på.