UKRAINA
JUNI 2019
Dag 1
Jag flög från Skavsta med Ryanair till Kiev som tog knappt två timmar. När vi började närma oss Kiev kikade jag ut från planet vid flera tillfällen för att se om jag kunde se Chernobyl från luften. Efter ett tag såg jag den silverfärgade sarkofagen som täcker reaktor 4 som var den som gick sönder. Jag såg även den konstgjorda sjön som är världens största. När jag landat tog jag en taxi från flygplatsen till Hotell Dnipro som jag bodde på. Det var ett fyrstjärnigt hotell med ukrainsk standard, alltså hade det varit max trestjärnigt i Sverige, men det var billigt och låg centralt. Man ska tänka på att åka taxi med taxameter alternativt att man har gjort upp om priset innan man stiger in i taxibilen. Då inte många alls talar engelska kan taxameter vara ett bättre val.
​
Jag började med att gå längs Kievs huvudgata, Khreschatyk, från hotellet ner till dess ände. Den kan nog ha varit ett par kilometer knappt och gick förbi Majdan Square som även kallas för Independence Square. Det var ett stort torg på båda sidorna av huvudgatan med fontäner på ena sidan och en stor obelisk på andra sidan. Efter att ha gått ner till änden av huvudgatan, vände jag tillbaka upp till Majdan Square där jag fortsatte upp till Sofiakatedralen. Det var den första kyrkan som jag såg i Kiev med guldtäckt tak. Det var mycket vackert, men tyvärr hade de stängt kyrkan så man kunde bara gå runt den på utsidan. Jag fortsatte från Sofiakatedralen till Andriyivski Uzviz som var en annan vacker kyrka med gulddetaljer. Nedanför kyrkan fanns en trevlig promenad som man kunde gå igenom en liten park bort till St. Michael's Golden-Domed Monastery som var ett jättevackert kloster för munkar. Själva byggnaden var i turkosblå färg och taket guldtäckt, kontrasterna var vackra. Inuti var hela altaret och stora delar av kyrkan täckt i bladguld.
Kiev är den stad jag hittills varit i med mest kommunistiska drag. Stadskärnan är väldigt vacker, men utanför de centrala delarna av staden är byggnaderna slitna och nedgångna.
Utsikt över Kiev, Majdan Square och St. Michael's Golden-Domed Monestary
Fram mot kvällen kring 19-tiden blev det lite mer behaglig temperatur i luften vilket var skönt. Under dagen hade det varit ungefär 30 grader och konstant solsken vilket var väldigt varmt att gå runt i, i staden. Från klostret begav jag mig tillbaka till parken som jag gått igenom tidigare och kom till en stor gångbro som verkade vara rätt nybyggd då den inte syntes på Google Maps. På andra sidan gångbron låg ett stort monument som hette Friendship of Nations Arch, det såg ut som ett gammalt sovjetiskt monument. Det finns en hel del monument i Kiev och de flesta symboliserar någon form av krigare eller nationshjälte. Alla monument av tidigare tsarer (eller dylikt för Ukraina) verkade vara borttagna från gatorna. Byggnaderna i centrala Kiev var vackra, många av dem gamla. Dock var inte alla renoverade och vissa lite nedgångna, men de flesta var ändå i bättre skick än vad jag hade kunnat tro på förhand. Däremot var inte byggnaderna utanför staden så vackra när man kom från flygplatsen. De bekräftade den bilden som jag hade på förhand, att det skulle vara gamla, enorma, sovjetiska lägenhetshus.
Efter första dagen i Kiev kände jag mig väldigt säker. Det var lugnt på gatorna och som turist från Västeuropa smälte man in rätt så väl utan att någon tittade ut en. Kievborna var varken trevliga eller otrevliga, kanske för att de inte talade engelska så man inte hade så mycket att kommunicera med dem om. En annan sak jag märkte var att många saker går fruktansvärt långsamt, något jag hade läst om innan jag kom dit. Min A/C på hotellrummet fungerade inte när jag kom och det krävdes tre personer under drygt 30 minuter i tre olika omgångar för att lösa problemet; någon hade dragit ur kabeln som satt tre meter upp i taket. På kvällen gick jag till mataffären och köpte lite kvällsfika och mat samt dricka inför morgondagens heldagsutflykt till Chernobyl!
På vissa ställen ser man monument med kommunistiska drag, t.ex här vi Friendship of Nations Arch.
Friendship of Nations Arch
Dag 2
7:30 på morgonen åkte jag ifrån hotellet till Chernobyl exclusion zone med en guidad tur som hette Gamma Travel. Vi som skulle med på turen möttes utanför hotellet där jag bodde, så det var väldigt smidigt. Det tog ungefär två timmar att ta sig till den första militäravspärrningen som ligger 30 kilometer från kärnkraftverket. Där var man tvungen att visa pass och få en biljett för att komma in till Chernobyl. För att komma in i det avspärrade området inom 30 kilometer från reaktorn måste man vara med på en guidad tur, man får alltså inte åka in dit på egen hand. Om man skulle ta sig in på egen hand, vilket är olagligt, och bli tagen av militären får man spendera upp till två dygn i ukrainskt häkte och betala 10 euro i böter. Det är alltså 1/10 av vad en guidad tur dit kostar, så om man vill spara pengar och utsätta sig för ett äventyr (farligt sådant) som heter duga ska man ta sig in dit olagligt. Innan man åker till Chernobyl är det bra om man har tagit med sig egen dricka och gärna något litet att äta därför inne i Chernobyl exclusion zone finns det inga mataffärer. För visso bor det 1000 personer där inne, personer som bland annat jobbar med kärnkraftverket och som militär eller brandman, men standarden är inte hög på någonting alls. Om man får ätbar mat till lunch i matsalen strax intill kärnkraftverket där militären äter ska man var nöjd… mer om det alldeles strax.
Chernobyl har idag, drygt 30 år efter katastrofen i reaktor 4, blivit som ett eget land. De har militärposteringar som man måste passera för att kunna ta sig in i området. Där inne gäller inga lagar riktigt och man har till och med blivit borttagna från den ukrainska kartan. För några år sedan tog man bort alla statyer på den sista levande härskaren i Ukraina, men i Chernobyl står den än idag kvar.
Efter militärposteringen som var vid Checkpoint 30km åkte vi in i excklusion zone, såg staden Chernobyl där de flesta människor som bor i exclusion zone idag bor. Vi såg bland annat statyn på den sista härskaren i Ukraina, brandstationen varifrån brandbilarna åkte till kärnkraftverket för att släcka branden i reaktorn och olika typer av robotar som använts för att städa taket på reaktorn.
Vi fortsatte vidare till Checkpoint 10km där vi återigen var tvungna att visa våra pass. Strax efter denna militärpostering åkte vi in på en väg som var helt hemlig för människor som bodde i området. När den var i bruk var den nämligen enkelriktad och efter ett tag kom man då fram till en militärblockad som hade lov att skjuta ner alla människor som kom i närheten. Det var på det viset därför att precis bakom låg en väldigt dyr investering i säkerhet som Sovjet hade gjort. En gigantisk ”Duga radar” som var ett anti-ballistiskt missilsystem skulle identifiera amerikanska missiler som hade skickats upp i luften från Amerika. Kostnaden för denna radar var dubbelt så hög som för hela Chernobyl kärnkraftverket. Varför låg denna radar så nära Chernobyl? Den var tvungen att kunna få enorma mängder elektricitet och det kunde man få från kärnkraftverket som låg några kilometer bort. Ända problemet med denna enorma radar, som var 150 meter hög och 500 meter bred, var att den aldrig fungerade som den skulle. Så som så många andra sovjetiska investeringar var denna ett totalt misslyckande. Man lyckades hålla det här stället helt hemligt på grund av att personer ur militären fick valet att antingen bosätta sig där med sin familj och jobba som volontärer under sitt liv eller bli fängslad och förd till ett fängelse i Sibirien. Så valet var nog rätt lätt för de flesta (utgår jag ifrån i alla fall). Det här gjorde alltså att detta var en helt hemlig militärbas, bara några kilometer ifrån kärnkraftverket, som ingen visste något om.
Det började bli rätt varmt i exclusion zone fram mot klockan 11 när vi begav oss vidare mot kärnkraftverket. På vägen dit stannade vi på ett par ställen, först vid ett tidigare dagis där dockor, böcker, teckningar och barnsängar än fanns kvar och sedan vid en av de två avkylningsreaktorerna som man började bygga som en del i utbyggandet av hela kärnkraftverket. De var alltså tänkta att kyla av de kommande reaktorerna som man hade tänkt att bygga. Man hann aldrig bli klara med dessa två avkylningsreaktorer innan olyckan i reaktor 4, så nu står de bara där och förfaller, som allt annat i exclusion zone. En liten bit från dessa avkylningsreaktorer kunde man se sarkofagen som täcker reaktor 4 och de andra reaktorerna som faktiskt var i bruk ända fram till år 2000, 14 år efter olyckan 1986. Innan vi åkte närmare reaktorn åt vi lunch i matsalen strax intill kärnkraftverket där militären och de som jobbar inne i exclusion zone äter lunch varje dag. Det var bittra mattanter (kändes väldigt sovjetiskt) som lade upp maten på tallrikar åt en och vi hade blivit förvarnade innan att maten inne i Chernobyl inte var någon smaksensation. Den lunchen var lite av ”äta för att överleva”, men det var ändå en annorlunda upplevelse som jag kommer komma ihåg under lång tid framöver. För att komma in i matsalen var man tvungen att gå igenom en säkerhetskontroll som mätte av ens radioaktivitet. De har stått där sedan Sovjettiden, så jag vet inte hur väl de faktiskt fungerar, men lamporna lyste grönt eller rött i alla fall.
Dagiset var som taget ur en skräckfilm
Efter lunchen åkte vi så nära kärnkraftverket som man får komma där det står ett monument. Vi var då ungefär 300 meter ifrån reaktor 4 och guiden bad oss ta på oss långärmade tröjor för att strålningen inte skulle skada oss. Men det konstiga var att man fick kavla upp ärmarna till armvecken så att den långärmade tröjan ändå blev som en t-shirt och man täckte inte ansiktet med något. Dessutom finns det tre typer av strålning, alfa, beta och gamma, och den sistnämnda liknar radiovågor som går igenom allting. Därför krävs det flera meter betong för att stoppa denna strålning, så jag tror inte att en tunn, långärmad tröja stoppar så mycket av just den strålningen. Just det där med säkerheten inne i Chernobyl känner jag var lite sisådär. Man mäter förvisso strålningshalterna med Geigermätare, men i och med att en viss typ av strålning har en halveringstid på 200 000 år så undrar jag hur säkert det trots allt är att vara där i närheten, endast 30 år efter olyckan. Viss strålning har halveringstider på ungefär 30 år och sedan allt där emellan, men när det kommer till öststater och säkerhet är jag inte helt trygg med deras observationer och resultat. Dock påstår de att den strålning som man utsätts för under en dag i Chernobyl är likvärdig med den strålning som man får i sig under en timma av att sitta i ett flyg. Förhoppningsvis stämmer det som de säger, men jag känner mig ändå inte helt säker på att så är fallet.
Inuti avkylningsreaktorn
En kort tillbakablick på hur olyckan skedde: På natten den 26e april 1986 skulle man enligt planerat under bara någon minut tillfälligt dra ned på kraften i kärnkraftverket för att utföra några tester. Det som man istället gjorde var att stänga av reaktorn under en betydligt längre tid vilket gjorde att saker som man inte alls hade kunnat förutspå skulle ske; kärnan i reaktor 4 sprängdes och en härdsmälta i reaktorn var ett faktum. Hela taket på reaktorn gick sönder och ut från reaktorn flög glödande grafit som gjorde att människor som kom i kontakt med det dog av sina skador. Då man inte hade mätutrustning tillgänglig som kunde mäta den totala strålningen från explosionen, kunde man enbart uppmäta 3,6 (vilket var max) på Geigermätarna. Det tolkades som varken en katastrof eller någon nivå som var bra, det var alltså inget att vara jätterädd över även om det hade kunnat vara bättre. Ingenjören till denna typ av kärnkraftverk, som är en sovjetisk modell och än idag i bruk i Ryssland, hade sagt att det var så säkert att man kunde ställa det på Röda torget i Moskva.
Ett par dagar senare blåste vindar norrut och strålningen fördes med vinden upp över Skandinavien och vid Forsmark uppmätte man en morgon ovanligt höga nivåer av radioaktiv strålning. Man trodde därför det handlade om en läcka där, men ganska snart visste man att något hade hänt i Chernobyl. Sovjet försökte undanhålla så mycket information som möjligt för västvärlden och lyckades ganska väl med det ända fram till 2006 då man tillslut erkände att katastrofen hade kunnat bli ännu värre. Om reaktorn hade smält helt hade den nått gastankrar som var placerade under reaktor 4 vilket hade lett till att halva Europa hade blivit utslaget och många platser helt obeboeliga. Som tur var hände inte detta då man lyckades hindra reaktorn från att smälta helt. Man evakuerade hela staden Pripyat på endast 4 timmar som låg bara några kilometer ifrån kärnkraftverket, en stad där 43 000 människor bodde. De fick besked om att de var tvungna att lämna staden på grund av en olycka i kärnkraftverket, men att de skulle få återvända om ett par dagar, därför skulle de endast packa med sig det allra viktigaste. Det som de inte visste då när de lämnade Pripyat i bussar var att de aldrig skulle få komma tillbaka till sina hem. Därför är Pripyat idag en spökstad som naturen tagit över helt och hållet. Kundvagnar står kvar i mataffären, böcker, tv apparater, möbler och leksaker etc. finns kvar på golven i husen. Det är som om tiden har stått still sedan olyckan och att naturen nu har flyttat in i staden.
​
Direkt efter olyckan sanerade militären hela staden för att minska den radioaktiva strålningen. Många dog på grund av de höga strålningsnivåerna som de fick i sig, medans andra än idag lever. Äldre personer som hade upplevt andra världskriget och sett bomber och militärer trodde inte på att man nu istället hade en osynlig fiende i form av radioaktiv strålning som kunde döda dem.
_HEIC.png)
Vid sarkofagen
Efter att ha varit vid kärnkraftverket gick vi runt i staden Pripyat i en timma ungefär. Jag hade gärna gått runt där mer mellan lägenhetshusen och fått se mer av spökstaden, men det får bli en annan gång. Vi såg bland annat gamla hotell, restauranger, biografer, bostäder, mataffärer, torg, en fotbollsarena och radiobilarna samt pariserhjulet som skulle invigas den 1a maj på Mayday, bara 5 dagar efter olyckan. Därför har de aldrig använts och förfaller nu bara. För att tona ner hela katastrofen som skett tvingade man ut alla människor i Ukraina att fira Mayday som är kommunismens ”heliga dag” varje år den första maj. Medans vi gick runt i Pripyat mätte vår guide radioaktiv strålning på olika platser och lyckades som mest uppmäta 43 på Geigermätaren vilket är 1/10 av den totala strålningen vid Fukushima. På taken av lägenhetshusen kunde man se den kommunistiska symbolen hammaren och skäran som var helt enorm. Det kändes verkligen som om man var i kommunismens Sovjet när man gick runt i staden. Efter att ha gått runt i Pripyat återvände vi till Checkpoint 10km där vi var tvungna att gå igenom en av dessa säkerhetskontroller för radioaktiv strålning och de mätte även av de radioaktiva halterna på bilarna som passerade ut från området. När vi kom till Checkpoint 30km skedde samma process igen som vid Checkpoint 10km.
Pripyat
Chernobyl var en väldigt udda upplevelse. Det är främst en total misär och en sådan fruktansvärt onödig och dum katastrof som människor lyckades ställa till med för att man ville utföra ett test för att kunna öka effektiviteten i kärnkraftverket. Samtidigt som man ser kärnkraftverket, går runt i den övergivna staden Pripyat och iakttar den totala misären som har uppstått där är det en ganska häftig upplevelse trots allt för att den är så udda. Det är inte många platser på jorden som man kan beskåda en helt övergiven stad. När man ser bilder på hur det såg ut då, och hur det är nu kan man inte tro sina ögon. Från att ha varit en av Sovjets överklasstäder fullt med liv till att vara helt övergiven är svårt att föreställa sig. Det är nästan som att man har byggt upp staden för att det några år senare skulle bli ett museum för turister. Kombinationen av katastrofen, den totala misär som råder där och att staden är helt övergiven tror jag lockar turister dit. Det lockade i alla fall mig dit. Men sen att välja att bosätta sig där och frivilligt jobba med kärnkraftverket övergår allt mitt förstånd. Ett hus kostar bara 350 dollar i Chernobyl, men det känns som att ta motorvägen till döden om man väljer att bosätta sig där mitt i den radioaktiva strålningen. Man såg in i vissa lägenheter där det bodde människor och det kan bara inte vara trevligt att bo där, jag skulle gärna vilja veta vad som fick dem att bosätta sig just i Chernobyl av alla platser på den här planeten. Vägg i vägg med deras lägenheter är lägenheter som har utslagna fönster och säkert varit övergivna sedan katastrofen 1986, så det känns väldigt hårt och rått att bo där utöver strålningen som finns och kommer finnas där många år framöver.
Om man vill se mycket av staden ska man åka dit under vintern då det inte finns några löv på träden. Oktober ska vara den vackraste månaden att vara där då träden har röda och gula löv. Under hösten är även temperaturerna mer behagliga och inte lika varma som på sommaren, upp till 35 grader kan det bli och strålande sol. Då är det varmt att gå runt i exclusion zone.
När jag kom tillbaka till Kiev var jag rätt trött. Jag gick till ett hamburgerställe som jag hade ätit lunch på dagen innan, Star Burger, och gick sedan till mataffären, Billa, för att köpa lite godis. På kvällen somnade jag bra och hade som tur var inga mardrömmar om Chernobyl.
Dag 3
Idag började jag med att ta tunnelbanan till Chernobyl museet. Museet var definitivt sevärt om än väldigt litet, men de hade många intressanta bilder och objekt där samt texter som beskrev vad som hade hänt. När jag tog tunnelbanan dit åkte man väldigt långt ner under jorden. Det är nog inte omöjligt att tunnelbanan en gång har byggts för att användas som skyddsrum vid fara. Vissa stationer var väldigt vackra och vissa var inte så vackra. Vid varje rulltrappa satt tanter som såg till så att de funkade korrekt, kan kännas väldigt onödigt att ha faktiskt. En enkelbiljett i tunnelbanan kostade bara 8 pengar vilket motsvarar 3 kronor ungefär.
Efter museet åkte jag till Golden Gate som man hör på namnet att det en gång i tiden varit en port till staden. Nu var den omgjord till en kyrka, men inte så sevärd faktiskt.
Jag återvände till hotellet där jag bodde för att ta buss nummer 24 bort till Cave Monastery som ligger på en höjd med utsikt över östra delen av Kiev och floden. Bussen kostar lika mycket som tunnelbanan och det lustiga var att man inte betalade till chauffören, utan till en person som satt och halvsov på ett av sätena i bussen. När jag kom fram fick man betala inträde om 40 pengar (15 kronor) för att komma in på området som var ganska stort och väldigt fint. Det vackraste var den stora, vita kyrkan med alla guldkupoler. Mitt emot kyrkan låg klocktornet som man kunde gå upp i. Därifrån hade man en jättevacker utsikt över hela Kiev och man kom så pass högt upp att man faktiskt tittade ner på kupolerna på kyrkan. Det som jag gillar med Kiev är deras vackra kyrkor med guldtäckta kupoler. Det är inte så ofta man ser sådant, så att blicka ut över staden från klocktornet och se massor med guldtäckta kupoler är vackert.
Efter att ha gått runt på området kring Cave Monastery gick jag bort till ett gigantiskt minnesmonument av andra världskriget. Det var en enorm staty som blickade ut över östra Kiev och den är omöjlig att missa om man är i Kiev eftersom den är så stor. Det var sevärt, men annars fanns det inte så mycket mer att göra där. Man kunde gå in på ett museum om andra världskriget, men det gjorde jag inte. Jag återvände till hotellet och åkte ut till flygplatsen för att åka hem till Stockholm. Det man ska tänka på om man är i Kiev är att man är på flygplatsen i god tid därför att deras passkontroll tar väldigt lång tid på grund av att det är så få luckor som är bemannade sett till antalet resenärer.
Summering
Den här resan var väldigt annorlunda men ändå väldigt häftig. Om man vill se något extremt ovanligt är det Chernobyl som man ska åka till. Kiev som stad var vacker och att vara där i ett par, tre dagar är alldeles lagom. Kievborna är ganska trevliga, men på grund av att de inte kan engelska blir det inte att man pratar med dem så mycket. Dock ska det tilläggas att varken ”tack” eller ”varsågod” finns med i den ukrainska ordlistan, de verkar ha glömt bort de två orden.
Man märker av vissa drag av forna Sovjet, bland annat att det är mycket statyer och monument, riktiga sovjetiska betongblock till byggnader, otrolig ineffektivitet då allt görs av en person åt gången och det tar lång tid, även om allting tillslut blir fixat. De har också en person på varje arbetsuppgift istället för att busschauffören tar betalt och kör bussen. I tunnelbanan åkte man väldigt långt ner i underjorden med rulltrappor, kanske fungerar deras tunnelbanestationer som skydd mot kärnvapenattacker eller liknande.
Det bästa med Kiev är att det är så billigt. Trots att kronan är väldigt svag just nu så är allting minst halva priset billigare jämtemot Sverige. På förhand trodde jag att Kiev skulle vara lite halvt osäkert men det var aldrig något som jag märkte av. Åtminstone inne i staden var det säkert och lugnt på gatorna vilket var skönt. Den här resan var min första till ett land i Östeuropa och definitivt inte den sista. Byggnaderna är vackra, lite annorlunda kultur mot Sverige och det är billigt att leva och äta, så det kommer bli fler!
